Nystart

Hade hoppats kunna behålla denna bloggen, det är nog den jag är mest nöjd med faktiskt.
Men känner att situationen är ohållbar för min del med tanke på att jag vet att en del i familjen läser.
Jag behöver göra mig otillgänglig eftersom bloggen är det forum som Familjen/flocken använder för nå fram.
Och jag vill verkligen inte längre bli mer trampad på.
Ni som följt mig i några år, och ni som är nya, är hemskt välkomna att följa mig.
Lägg bara en liten not i kommentarfältet så skickar jag nya Bloggen.

Någon-mannen har hört av sig, är försiktig, men lite för försiktig…men hellre det!
Han har inte heller det så lätt, för även han skördar en hel del av konsekvenserna över vad som orsakar
en del av den kris jag befinner mig i, plus att vi alla har våra egna ok att bära på.

Allt som är mitt bär jag med mig….men ibland får vi bära varandras också! 

/
L 

Rätten att inte försonas….

Tittade på Svtplays Skavlan igår och fastnade för intervjun med Anna Wahlgrens dotter “Felicia” som kommit ut med en ny bok i veckan. När Skavlan frågar henne vad boken egentligen handlar om, svarar hon:
“Om rätten att inte behöva försonas…”

Det där är något jag kommer fundera över.
Jag har massor av gånger också försökt närma mig mamma med frågor om varför, hur hon tänkte, och var som driver henne till handlingar som får konsekvenser för bla mig ibland, men jag får aldrig svar.
Jag har två minnen från två sådana samtal, och minns att jag vid ena samtalet verkligen poängterade att jag inte var ute efter anklaga henne, utan ville bara ha ett erkännande, inget annat.
Jag fick inget, har inte fått det sen heller- och nu återupprepar sig historien igen.
Denna gången hamnade jag i min bunker (läs psyk)- för här har jag beskydd när jag inte orkar mer.
Jag skickade följande mail till henne:

“Du ljuger. Såsom det alltid varit, mamma.
Jag undrar för mitt stilla sinne vad jag gjort dig egentligen?
Vad kan jag ha gjort för ont?

Vi vet båda innerst inne vem som dribblar.
Du och jag är som låten av Fria Pro-
Sanningen och lögnen-
och kärringen är inte jag i den låten.

Varför, mamma!?
Varför tar du inte bladet ur munnen någon gång och ger mig den upprättelse jag har rätt till och behöver?
Den upprättelsen hade gett mig min bror tillbaka….för han tror jag är komplett galen pga av dig.

Inget litet skit att bära på sina axlar.
Men denna gången kapitulerar jag helt.
Du vinner-
och jag försvinner.
Då blir det fint för dig, eller hur?

Låt mig leva mitt liv och släpp mig fri nu.
Jag överlever inte dig om detta fortsätter så här.
Och jag måste börja vilja leva nu. “

Man kan undra och tycka det är fel att outa privat skit så här. Men det är bara så här jag når ut till Familjen.
För jag vet de läser.
Och i min familj finns ingen integritet, för om man hävdar sin rätt till den är man en Svikare och utgör ett hot mot Familjen. (flocken). Förra våren fick jag ta emot ett offentligt självmordsbrev från min mamma som hon lade ut i sin blogg. Panikslagen över om hon menade allvar, mailade jag detta till min läkare….ju mer synd det är min mamma, ju mer offer hon gör sig, ju mer tröst Familjen måste ge henne- ju mer förstärks bilden av mig som The Evil Woman.
“Rätten att inte behöva försonas” är kanske enda utvägen att sluta plåga mig själv för jag kommer aldrig bli ok för dem.
 

Asocialministern

“Att söka kärlek med förnuft är som att leta efter solen med en lykta”
/skrivet av min fina vän Långa-LinaA

Är fruktansvärt trött. Hoppas få sova. Är riktigt svinhungrig för jag missade lunchen och kvällsmaten gick verkligen inte få ner.
I finansSverige och Asocialminister Hägglunds sjukvårdsregi är det inte bara Caremas gamlingar som svälter.
Kvällsfika på avdelningen består av: The och fullkornsskorpor utan smör eller pålägg.
 

Kraft att leva

“Du har snart spenderat över 20 år, du är över 40, hur många år till ska du lägga på människor och familj som bara får dig må dåligt? När ska du fatta att de aldrig kommer förstå eller ens vilja försöka.”

Så startade samtalet med Mio idag. Hon har varit med sen jag var 16 år. Det är lång tid.
Jag tror jag börjar fatta nu. Faktiskt.
Känns lite så där slutgiltigt, som att det inte längre finns några val.
Valet är att fortsätta slå mig och då kommer jag dö till sist.
Mitt psyke håller inte och smärtan blir för stor-
så valen finns inte annat än försöka stå ut, tacka för de fina stunderna och lämna det därhän.
För jag vill leva.
Jag ska bara hitta kraften att orka leva också, och då kan jag inte ha de där omkring mig.

Det som är svårt för mig att leva med är vetskapen om att jag aldrig kommer få återupprättelsen jag hade behövt.
Misstron och lögnerna som de där människorna lever med.
Det är förgörande för vilken själ som helst att gå omkring med…
För mig med, att tänka så.

Här nedan följer ett av alla mail jag mottagit av min sk “primärfamilj”, detta fick jag idag:
“Jag har länge velat skriva något till dig men dragit ut på det så länge som möjligt då jag inte velat att helvetet ska bryta ut…verkar som jag lugnt kan säga att ”that ship has saild” .Jag har alltid funnit ett intresse i psykologi och funderade under många år på att läsa till psykolog, så blev inte fallet men det betyder inte att mitt intresse för det försvunnit. Jag har under några års tid följt din blogg lite då och då….jag tycker det är fantastiskt intressant att läsa hur du hela tiden väljer att inte ta konsekvens för ditt agerande och hur du hela tiden målar upp dig själv som ett offer.
Nu är ju inte jag psykolog men jag har hittat en beskrivning på ditt beteende som jag tycker du borde ta del av. Robert D. Hare beskriver psykopater som 
”Mänskliga rovdjur som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och tillfredsställa sina egna själviska behov. Med en brist på samvete och medkänsla för andra, tar de kallblodigt vad de vill ha och gör som de själva vill, och bryter mot sociala normer och förväntningar utan den minsta skymt av skuld- eller ångerkänslor”.
Du skriver i ditt första brev att du skriver för barnens skull, men du har hjälp till att hålla dem från familjen också…..it goes both ways. Om du nu är så bekymrad för deras välmående som du påstår så är ju självmord en riktigt intressant sätt att visa din kärlek och omtanke för dem på.
Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver och att dina barn aldrig genomskådar dig för den psykopat du verkligen är. Dina tonåringar är fantastiska individer och jag hoppas att du någonstans långt in inser och förstår att det är absolut inte din förtjänst utan din familjs, som funnit där för dem under hela deras uppväxt. Låt nu hela min familj vara ifred, vi är inte intresserade av dig och ditt bullshit längre. MVH Therese”

Kort och gott så är det en ganska realistisk bild man inplanterat i mig sen tidiga tonåren och inte helt lätt att arbeta sig ifrån.

Besök från Helvetet

Dag 6 i bunkern.
Fick meddelande på min blogg av Familjen där jag utmålas som ett rovdjur, en psykopat osv.
Av en servitris, en hobbypsykolog.
Hade man velat veta så kunde man fått läsa mina journaler.
Suck!
Men shit vad ledsen jag blev. Och är.

Ovisshet söndrar själen

Jag glider sakta ner i det skållheta badvattnet. 
Jag gillar egentligen inte bada för varmt, men ikväll ville jag försöka dra fokus från skiten som rörde sig i skallen.
Såg hur huden efterhand jag sjönk ner i badet blev nästan mörkröd av det alldeles för varma vattnet.
Satte på kallvattenkranen på max och det blir en skön mix när det kalla omsluter mina fötter.
Nästan som en otålig förväntan ska uppfyllas. Tramsigt.
Sjunker ner tills bara ansiktet är ovanför ytan och försöker andas bort den där klumpen som växer allt större inuti.
Andas in och räknar till 4- håller andan och räknar till 4- och andas ut på 4….och om igen.
Det hjälper faktiskt.
När man ligger så under vattenytan så HÖR jag mina andetag, men också rossel från lungorna. Det är rökningen.
Dottern stiger in och undrar varför mormor som var här var så finklädd. Dottern håller på och gör sig ordning för ut och dansa. Hon är myndig numera. Vuxen. För jävligt vad snabbt tiden gick.
Vid samma ögonblick hon ställde frågan satte jag andan i halsen och klumpen i magen exploderade till en ångest som fullständigt fick mig fysiskt yr.
Jag kände hur huden hettade och det var inte av badvattnet för det var redan nerkylt.
Jag kände skam. Skam över att vara orsaken till att inte heller mina barn duger.
Jag börjar schamponera håret för ha något att avleda med och säger:
“…hos XX…som fyllde 30….”.
Dottern stannar upp och ser på mig när hon säger:
“Vad då? Varför fick inte vi komma? Eller…varför var inte du bjuden, mamma?”
Vid detta laget har jag som en stor skummig basketboll på huvet så energiskt som jag schamponerar mig.
Jag svarar:
“Vi brukar inte bli bjudna längre…har ju varit så länge, har inte med dig eller de andra syskonen att göra, har med mig att göra..”
Då plötsligt ser hon ut som 5 år igen. Hon stelnar till, men bara sekundtals, och stampar till med foten, såsom hon gör när hon säger något med eftertryck:
“Fy fan, mamma! Fy fan….för dom!”
Hon försvinner iväg i hemmet och jag hör henne rota i sin garderob.
Det är ju partykväll ikväll.

Jag glider tillbaks i vattnet och sköljer ur schampot, orkar inte duscha ur det utan ligger där och lyssnar på mina andetag under vattenytan.
Nu har klumpen i magen börjar vätska sig och mina tårar sipprar direkt ut i badvattnet. Det är bra, tänker jag, då hinner ingen se dem. Jag ligger där tyst ett tag och gråter. Tänker på att om jag hade Botox i hela ansiktet skulle det se ut som jag gjorde nu;
“ett stoneface stirrandes i taket med blöta ögon, that’s all”. Ingen big deal, eller hur?
Jag tänker på mina bröder. Alla tankar, alla bilder är dåtid. Tänker på mamma. Längtar efter pappa. Längtar efter en mamma.
längtar efter brorsorna. Längtar efter mig själv. Känner mig ensam, utlämnad, övergiven men framförallt känner jag mig
osynlig och transparant.
Uppluckrad.
Jag kliver ur badet.
Det är ju partykväll ikväll. Dottern skriker “hej då” och ytterdörren slår igen. Från äldsta sonens rum hörs hiphop.
I resten av lägenheten står fortfarande Discovery och maler eftersom jag fortfarande inte kan bestämma mig för musik att lyssna till.
Jag öppnar bad-in-box-skiten och sveper ett glas rakt upp och ner.
Ringer Någon-mannen igen och nu svarar han.
Han är loj, ointresserad och han bryter mönster, vilket genast gör mig på in vakt.
Han har aldrig tidigare undanhåll sanning eller inte varit öppen med saker han ska göra, men ikväll får jag svaret:
“Ut. På krogen. Med gamla kompisar. Kanske inte några du känner. Det spelar ingen roll. Kanske. Jag ringer dig, ok?”.

I min värld är alla dörrar stängda.
Det man ger kan man ta. Det är ju en rättighet att ändra och ångra sig.
Det man älskar idag- kan man ta och gå sin väg med imorgon.
Det är så det är.
Familjen finns men bara om familjen vill. Vill den inte, så är man fri att gå.
Gå! Gå?
Vart ska en 5 åring gå och ta vägen om familjen inte vill ha henne?
Vart ska jag, en kvinna på 40 +  ta vägen när den där 5 åriga flickan inuti henne börjar knacka, banka, sparka och skriker: ”Lämna mig inte. Jag ska vara snäll. Jag ska inte vara jobbig, inte skrikig, inte bråkig…låt mig finnas. Se mig. Ta mig. Rör mig. Slå mig, bara jag finns kvar…..”
Så jag lyssnar på den där lille tjejen inom mig och säger:
”Ok…lovar du ringa mig sen då? Så ses vi ute?”
Han svarar irriterat:
”…jag sa att jag ringer dig, eller hur?”.
Jag avslutar samtalet:
”Ja…ha så roligt med dina kompisar så ser vi vad som händer under kvällen. Kram”
Han sa inte kram tillbaks.
Då visste jag att han inte skulle ringa mig.
Vad hände den kvällen?
Jag satte på Syster Sol som skorrade ut genom högtalarna.
Det var ju partykväll.
Den lille tjejen slog och skrek inom mig om tröst och beskydd.
Jag kapitulerade och lät henne komma fram kan man säga.
Jag har skrivit om detta för länge sen, i tidigare bloggar:
Om barnet inom sig.
Hur ska jag läka den lille tjejen som är jag, som gör sig ständigt påmind hela tiden?
Jag ställer ju till det för mig!

Välkommen till Dag 5 i bunkern…idag en väldigt ledsen dag.
Numera har Någon-mannen som jag tror jag är tillsammans med yttrat sig om att
”vi har ett halv-break, du och jag”.

Så jag har något på posten när jag väl lyckas resa mig….

Så kom det…

…som ett brev på posten; det dåliga samvetet och ångesten över att jag inte håller käft eller fingrarna i styr.

Det är lördag och tidig kväll. Har ångest över att Någon (mannen jag tror jag är ihop med) inte hört av sig och vi har en “tjall” på linjen. Gjorde slut tidigare i veckan, men återförenades också, vilket jag var glad för.
Omständigheter senaste dagarna har gjort att saker inte känts tryggt för min del, och Någon håller sig undan.
Vännen Å och jag ska gå ut och ta ett glas vin och senare på kvällen ska jag möta upp Någon-mannen på krogen är det tänkt.

Det syns att jag har en jobbig period för det är stökigt hemma. I mitt sovrum ligger rena och smutsiga kläder i en hög. Gamla vattenglas står uppradade runt sängen. Det är neddraget och depressivt. Det ser ut ungefär som jag känner mig. Men “imorgon ska jag ta tag i röran i rummet!” (läs . liv).
Kroppen är jätte trött och känns öm, som om hela alltet var ett enda stort blåmärke, helt utan anledning. Känner mig trött i huvet och ledsen i själen.
Tänker ändå att det ska bli en mysig stund med vännen Å som jag inte träffat så mycket på senare tid.
Jag spolar upp ett varmt bad. Sitter och är obeslutsam över vilken musik jag ska sätta på, på Spotify, så det slutar med att ljudet från Discovery istället fyller rummet. Ingen partymusik precis.
Jag oroar mig konstant över varför Någon inte ringt mig än. Jag drar mig för ringa honom för jag har ju lovat att lära mig Vänta Tills Han Ringer-
för annars känner han sig stressad, och han tycker inte jag respekterar honom då.
Jag provar ringa honom iaf. Men jag är inte glad när jag ringer. Jag är orolig att han inte ska svara för att jag bryter vår överenskommelse, och jag känner det pinsamt att “hänga honom i röven”. Trots att vi inte setts på ett tag, och inte heller haft mycket tid för varandra under jul och Nyår för vi har haft barnen omlott.
Signalerna går fram…..hela vägen till hans svarare:
“Hej det här är X! Han kan inte svara just nu, men om ni talar in ett meddelande så ringer han upp?”
Jag har alltid tyckt det var märkligt att han pratar om sig själv i tredje person! Och blir lika förundrad var gång jag hör meddelandet “…Han kan inte svara just nu”…
Han kanske ringer upp alla andra som pratar in på svararen, vad vet jag.
Mig har han aldrig ringt upp under dessa 10 mån för jag pratat in på svararen…..vilket jag i sig bara gjort en gång.
Han har sällan pengar på sin mobil, eller har det skralt med pengar så varför ska han slösa pengar på lyssna av sin svarare?
Därför vill jag inte prata in….
Jag funderar om jag ska våga skicka ett sms när det ringer på dörren.
Det är mamma som kommer. Hon går bara rakt in i hallen.
Jag har redan ångest, men känner mig på något konstigt sätt “avslöjad” eller påkommen av henne.
Jag vet inte varför.
Hon räcker mig två räkningar och jag kände hur jag fick hjärtklappning. Har bara precis till hyran och knappt det.
Jag sket i betala bilförsäkringen för dotterns studentmössa var tvungen att betalas om hon ska hinna få den.
Shit! Badvattnet! Jag springer ut och stänger av, känner mig lättad att det nästan rann över för nu måste jag tömma lite och jag behöver en uppgift att hålla mig sysselsatt med för slippa frågor från mamma om allt mellan himmel och jord.
Och det sista är frågor om hur jag mår. Mitt mående är mitt- inte hennes.
Då ser jag att hon är finklädd! Hon har svarta högklackade skor med vita prickar på- jag tycker de är skitfräcka. Riktigt fina!
Jag ser hon har utsläppt nytvättat hårt och sina fina smycken.
Jag frågar henne:
“Vad fin du är, ska du iväg någonstans?”
Hon säger:
“jag har precis kommit hem från M’s (familjemedlem) 30 års kalas, det var jätte trevligt och god mat och så….”
Jag blev ställd. Plötsligt stannade tiden för en nanosekund.
“Jaha, där ser man, det visste jag inte.”, säger jag.
Jag tänker snabbt men splittrat att jag trodde saker i familjen var bättre, att man accepterat mig och mina barn eftersom en del av oss träffades julafton och en annan av “dom” vill jag ska virka mössor till hennes barn.
Var jag inte accepterad?
Jag vill att mamma ska gå sin väg! Från magen kände jag hur det knöt sig och i tanken slog jag henne på käften! Nu gör hon det igen!! Nu slår hon mig!
Låt mig vara! Mitt hjärta gråter men det kommer inga tårar!
Jag låter badkarsproppen glida tillbaks för vattennivån är lagom för ett bad.
Mamma står bakom mig i hallen och när jag vänder mig om för att i vänlighet tala om att jag har ont om tid för jag ska träffa min väninna får jag syn på mig i spegeln.
Shit, jag ser ut som Alice Cooper! Alldeles svarta ringar runt ögonen och blek. Har förgat håret svart men inte haft råd att klippa mig.
Alice Cooper är jag.
Om jag bet huvudet av en fladdermus och låtit blodet rinna längst bröstet på mig, så hade jag kanske skrämt mamma så pass att hon rusat iväg självmant så jag slapp be henne gå.
Mamma har under tiden pratat om kalaset, om den nyfödde L, om Den och Den och vilken gosig stund hon fick med Bebisen…i handen har hon mobilen och jag vet att i den finns foton från Kalaset.
Jag borde vant mig egentligen. Familjekalas och middagar har skett utanför mig och mina barn de senaste åren. Men ensamheten försvinner aldrig.
Man vänjer sig inte vid Outcasting…..
“Men oj, vad klockan är mycket, nu kommer snart Å…och jag är labil, mår inte så toppen, men vi kan väl höras imorgon?”.
Vi vet båda att jag säger så men att jag slutat ringa.
Jag slits av ängslan att Någon-mannen inte ringt, av sorg att vara utesluten, skam att förklara för stora barnen att vi återigen inte fick ta del av den stora gemenskapen. Värsta av allt är Rädslan. Rädslan som kommer när jag inte tycker om människor eller en människa.
Ångesten av vilket tabu det är, och krocken när jag ser att mamma vill stanna.
Hon hade velat fika. Hälsa på. Såsom normala föräldrar gör med vuxna barn.
Åh, jag får dåligt samvete, tycker synd om henne. Jag har gett upp för länge sen att nå fram, bli förstådd och jag har inte längre behov av att hon ska förstå. Men jag tycker synd om henne, för hon försöker nå mig- och jag gör mig onårbar.
Hennes händer trevar letande efter någon kroppsdel av mig; handleden, överarmen och jag ryggar tillbaka när hon försöker klappa mig på kinden.
Jag vet att om jag ger henne det HON BEHÖVER, så kommer jag undan snabbare, så jag ger henne en lätt kram, en puss på kinden och säger:
“Ledsen, men jag måste lägga på en rem nu med badet…..vi hörs, ok?”.

Detta här är bekräftelsen på att jag inte duger. Det är vad KÄNSLAN talar om för mig. Vad FÖRNUFTET säger är något helt annat.
Fortsättning följer….

 

Dag 4 i bunkern

Idag är det dag 4 i min bunker. Eller skyddsrum som jag också kallar det. En plats dit bara de jag väljer själv når mig.
Vissa kallar det för Gökboet, Hispan eller Allmänpsykiatriska kliniken.

jag har besök av finaste väninnan Å.
Jag får ha mobilen OCH laddaren. Jag har lovat att inte strypa mig själv med laddsladden, och de litar på mig här.
Mobilen ligger slängd på den gula sjukhusfilten på sängen och står på ljudlös.
Den vibrerar- Någon ringer. “Någon” kallar jag mannen jag tror jag är tillsammans med.
Jag ser på Å och försöker se oberörd ut och smyger undan mobilen ner i fickan.
Besöksvännen pratar och plötsligt blir allt bara till ord för hjärtat slår och jag känner mig orolig och rädd. Vad vill Han nu?
Samtidigt blir en liten del av mig glad- och det gör mig både skamsen och förbannad samtidigt.“Jävla skit!”, tänker jag.

Mobilen vibrerar i bakfickan och jag smyger upp den, låtsas jag “fixar” till med något på den och läser “Hej.”
Det är allt. Bara ett Hej.
Eftersom han ringt innan han smsat så förstår jag att “Hej.” betyder något och samtidigt som jag tänker det, blir jag medveten om hur löjligt, övertolkat och dumt det känns.
Besöksvännen går och jag bestämmer mig för ringa upp Honom:
“Hej…”
Han låter lågmäld och lite osäker. Frågar hur jag mår. Jag hör mig själv säga “trött…sådär…men bättre!”.
Bättre? Från vad fucking då egentligen? Jag hör själv att jag t,om ansträngde mig och lätt både hurtig och smått oberörd. Men inom mig skrek jag “vad fan vill du mig? Vill du bli boostad? Äta upp mig och spotta ut resterna i rännstenen? Trösta mig! Snälla säg något snällt! Snälla, tyck om mig!”.
Allt som kommer fram från mig att jag undrar vart han är, vad han hittade på “för skoj” och hur han mådde.
Jag frågade trots att jag direkt hade hört vart han var och vad han gjorde- och hans röst talade också om hur han mådde.
Han kunde sagt precis vad som helst- jag hade vetat ändå.
Han sa allt det där rationella- kallpratet- om regnet som piskat honom på cykeln osv.
Jag känner mig liten, sårbar och ängslig. Jag andas tungt för högtalaren i mobilen skorrade till.
Jag anstränger mig och försöker låta lite nonchig och skarp. Bestämd. Har mantra inom mig “Du duger, L. Är värd mer.”.
Tills han säger:
“Jag känner mig så jävla skyldig till allt det här, till varför du är där. Jag visste inte. Jag känner dig egentligen inte, eller jo…men jag förstår inte varför du är där….”. (läs. psyk)
Jag tänker febrilt. Känns bra att han känner lite skuld för han har varit orädd om mig. Trots att jag vädjade om motsatsen.
“Jag vet inte varför…känner dig ju inte så….” och på flera sätt uttrycker han en undran varför jag rasar.
Jag tänker febril över hur jag ska förklara att han bara var en katalysator- en spark i röven- och inte orsaken.
Hjärtat slår hårdare och jag finner inte orden utan vi sitter tysta.

Läran om sig själv

Vad var meningen med min relation med Mannen?
När allt jag står kvar med är smärta, förnedring, känslan av en dröm som gick i kras?
Vad gav mig dessa 10 månader för mening när allt jag känner är smärta och förlust, meningslöshet eller känslan av blivit lurad på konfetten?
I grund och botten vet jag att Han inte var meningslös för mig
Att han inte bara ödslade min tid
Att han inte bara tog och gick sin väg
Att saknaden jag trots allt känner ger mig något för framtiden…
…i grund och botten handlar det om att Han var någon som lärde mig något om mig själv.
Tack för Skiten jag fick- jag behövde det- för utvecklas 0ch komma vidare…